Har vi förhoppningar om framtiden. Det var ämnet på vår studiecirkel idag. Diskussionen gick lite trögt och jag vet inte om det var ämnet. Någon sa "jag har inga förhoppningar längre" men sen fastnade vi i att fundera på vad ordet innebär.  Om jag inte har några förhoppningar vad är jag då? Eller räcker det med att vakna varje morgon och nöja sig med den lilla verkligheten. Att äta en god bit mat, promenera en stund eller hålla på med en hobby. Är det åldersbetingat? Minskar våra behov "på riktigt" eller försöker vi anpassa oss inför döden. Inom vetenskapen pratar men om ett salutogent förhållningssätt. De äldre skall ges värdighet, inflytande och känna ett välbefinnande. Är det så? Det är lätt att säga "tulipanaros". Återigen tycker jag att det handlar om fysisk och psykisk hälsa. Det är grunden för vad vi orkar och vill göra. Med sviktande hälsa minskar livslusten och även förhoppningarna. Men mot det står Simonssons teser om att vi glömt ordet förnöjsamhet och att om vi är mer förnöjda (heter det så) så blir vi lyckligare. Faaan vet! i alla fall vet inte jag.