Idag har vi haft en tyst stund för att tänka på och hedra vår bridgekamrat Harry Johansson som var med och spelade förra måndagen men i dag inte finns längre. Det är så svårt att ta in i medvetandet. Farbror Harry som jag kallade honom sedan jag var liten skulle fylla 92 år i år så han har ju fått leva ett långt och innehållsrikt liv - men ändå - när det tar slut känns det ändå så oförklarligt när det går så fort. Hans hjärta klarade inte av att han skulle opereras för tarmvred. Döden kommer så nära. Jag tänker på tant Sissi som tillsammans med sina söner och deras familjer för bära bördan. På glädjesidan fick jag idag bilder från Dantes dagis. Där hade dom haft melodifestival och han hade varit konferencier och sen också dansat och sjungit Sean Banans låt "Skaka rumpa". Ljuvliga bilder.