Jag vet att det är en generationsfråga hur man ser på tatueringar!! Men det är en sak att teoretiskt kunna konstatera detta och något annat - hur man förhåller sig. Jag tycker att jag är ganska vidsynt när det gäller nya ungdomliga strömningar men inte när det gäller tatueringar. Frågan kom upp i går kväll när en av deltagarna i Melodifestivalen hade fullt med tatueringar runt halsen. För mig är det sååååå förskräckligt. Tatueringar har sjöbusar, fyllehundar och annat löst folk. Förstå då min reaktion när jag upptäckte att min dotter hade en ganska stor (vacker tycker hon själv) tatuering på ryggen/baken. Hon vet ju hur rabiat jag är och hade inte talat om för mig att hon hade tatuerat sig. När jag fyllde 70 år var hela familjen i Älvkarleby. (På samma ställe som när jag fyllde 50 år). Plötsligt lutade sig dottern framåt och jag fick syn på tatueringen. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma. Så här i efterhand - när jag tänker på min 70-åriga födelsedag är det upptäckten av tatueringen som jag kommer ihåg och min egen reaktion. Igår kväll sa Lovisa att hon hoppades att jag inte skulle behöva uppleva barnbarnens tatueringar. Loke 9 år tyckte nämligen att Svennings tatuering var snygg. Kanske får jag gå i beteendeterapi för att förändra min syn på tatueringar?