Jag brukar köpa kakor på Lidl eller ÖB där dom har billiga småbröd. Bra att ha när Maggan och Bosse tittar in så gott som varje dag och dricker en kopp kaffe. Men idag drog jag mig plötsligt till minnes min mammas 1 , 2, 3, kakor. Socker, smör och mjöl. Enkelt och lätt att röra ihop i matberedaren och forma runda små kulor. Ovanpå la jag ett fruset körsbär. Gick fort och smakade faktiskt mycket godare än mina köptaskakor. Dessutom stämde det som mina vänner har sagt att man blir på gott humör när man bakar. Kanske är det lukten av nybakat bröd som stimulerar känslorna. På eftermiddagen har Dante varit här och vill gärna att mormor sitter på golvet och leker med småbilar. För det gör farmor. Men mormor är värdelös på att leka med bilar. Däremot vill jag gärna pyssla: med målarfärger, pussel eller olika spel. Jag tror det är min brist på fantasi som gör att jag inte klarar att vara polis, bov, monster eller brandman. Det ligger inte för mig helt enkelt. För länge sedan när jag besökte en astrolog förklarade hon för mig att "jag var född mogen". Det är nog därför jag inte är så bra på att leka. Jag gjorde det inte ens när jag var liten. Kanske lite sorgligt  att inte ha något barnasinne, men jag har ju aldrig saknat det.

Ibland händer oförklarliga saker. Som man kämpar för att få en förklaring till. I förrgår tog jag ut 200 kronor extra när jag handlade och la i min plånbok. När jag senare öppnade den fanns bara 100 kronor kvar. Man tror att minnet sviker och att man omedvetet har tagit upp en 100-lapp till något. Men NEJ jag har inte öppnat plånboken sedan jag la i 200 kronor. Jag fortsätter att fundera! Apropå "brist". Igår hade vi brist på koncentration Barbro och jag när vi spelade bridge. Av 22 par kom vi på 22:a plats dvs sist av alla. Och det var inte otur utan oskicklighet. Sorgligt men sant. Men man kan inte vara på topp  jämt   . Det kan ju i alla fall inte bli sämre.

På vår studiecirkel igår talade vi om "tillit som livskraft". Vi stötte och blötte ordet och kollade synonymer och motsatsen - misstro. Roligast var när Inga-Britt pratade med sin telefon. Vi blev imponerade och förtjusta. Jag fnittrade även när jag kom hem över vår förvåning över tekniken. Inga-Britt sa tydligt "tillit" till sin telefon och fick då upp olika synonymer. Häftigt! Men allvarligt - har vi tillit till varandra? Själv kan jag inte utan vidare svara JA på den frågan men jag misstror inte alla heller. Jag tar inte för givet att alla människor är ärliga och uppriktiga. Kanske har det att göra med att jag under många år haft chefsuppdrag i jobbet. Knappast någon vågar vara öppet kritisk mot chefen. Man kan ibland tro - att alla gillar en - när man är chef. Men det är viktigt att "se bakom hörnet". Det behöver inte vara personligt utan har att göra med organisation och system. En överordnad person som har makt och myndighet gäller det att hålla sig väl med. Vi pratade också om att bli sviken. Hur återfår man sin tillit i sådana situationer? Min slutsats efter förmiddagens diskussioner blev att dom som jag har mest tillit till är mina barn.

Låg i går natt vaken och lyssnade på "Vaken" på radion. Ett bra program som underhåller alla som jobbar natt och alla som inte sover. Där konstaterades att vänliga veckan har startat och olika personer hörde av sig till programmet om hur det skulle påverka deras vardag. Kanske kan man bli extra vänlig mot dom som irriterar en mest. Då funderade jag på - vad eller vilka som irriterar mig mest. Jag kunde konstatera att jag inte blir irriterad så ofta. Tycker jag själv alltså men andra människor kanske upplever mig som irriterad? Men jag blir inte särskilt irriterad i trafiken. Inte heller på människor som tränger sig före i köer. Jag kan reagera på personer som låter "småsaker" , som jag tycker,få stor betydelse och uppmärksamhet. Mest blir jag irriterad på mig själv. När jag slarvar, när jag spelar dålig bridge och när jag glömmer saker. Att bli irriterad tar bara kraft och ork och man får ingenting tillbaka. Hur ska jag då bli vänligare den här veckan? Kanske vara mer hjälpsam och lyssnande och försöka bidra till ett positivt klimat. Kanske kan jag bli vänligare mot mig själv?

När barnen var små började vi tillsammans med Bosse, Maggan, Karolina och Kalle att titta på melodifestivalen (då schlagerfestivalen). Vi köpte också pizza till oss alla vilket inte hände så ofta på den tiden. När vi fick barnbarn fortsatte traditionen. Alla i familjen röstade på sina favoriter för att till slut se vem som "prickade" in det vinnande bidraget. Tiderna förändras! I går kväll satt Arne och jag ensamma och halvsov framför TV:n. Jag kunde inte låta bli att fundera över vårt svenska språk. Håller det på att försvinna som andra minoritetsspråk? Av 7 bidrag sjöngs 2 på svenska och båda åkte ut ur tävlingen. Trots att vi är ett litet land borde vi väl värna om vårt eget språk eller???? För ett tag sedan använde Gustav ett ord som jag inte förstod betydelsen av. Han blev förundrad eftersom det för honom var ett vanligt förekommande svenskt ord. Vi har glömt ordet men faktum kvarstår att vi - den äldre generationen - måste umgås och samtala med unga människor för att hänga med i språkets utveckling. 

Jag har nyss kommit upp ur sängen men jag släckte inte lampan förrän kl 03.00 i natt. Vi är 10 bridgespelande kvinnor i åldern 46 till 82 år som träffas en gång per månad hemma hos varandra och spelar bridge. I går kväll var vi hos Britt som bjöd på en jättegod gryta med kokos och tillbehör. Sen lägger vi 50 kronor per styck som vi kämpar om att vinna. Förutom en kaffepaus i mitten spelar vi till efter midnatt. Tänk vad roligt att ha ett gemensamt intresse som inte är åldersrelaterat. Någonting som man kan samlas omkring och som hela tiden ger upphov till diskussioner och funderingar på varför vi bjuder och spelar så olika. Ibland vinner man och ibland kommer man sist. Förhoppningsvis med samma goda humör. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag mina "sociala nätverk" som betyder vänskap och gemenskap. Nästa månad kommer alla hem till oss i Uppmyrby. Jättekul.

Innan bridgen försökte jag gå en skogspromenad med Ior men vi fick ge upp. Mina höga stövlar räckte inte till och Ior drunknade i snön. Han försvann hel och hållen i den djupa snön och vi fick vända hemåt. Jag spolade bort alla snöbollar ur hans päls och kom då på att jag själv skulle bada i vårt badkar. Det har inte hänt på dom senaste 20 åren så det blev lite av ett äventyr. Men himmel så skönt och avkopplande!! Det är inte sista gången jag kryper ned i varmt badvatten här hemma.

Jag känner en dubbelhet inför tiggare eller inte tiggare i Sverige. Jag upplever det som förnedrande för dom som tigger och för vårt samhälle som måste ha tiggare på gatorna år 2015. Kan vi inte göra något bättre för de utsatta personerna som sitter med en liten pappermugg framför sig och säger hej till alla som går förbi. I somras när det var jättehett i bilen och jag måste sätta Ior i koppel utanför Lidl betalade jag tiggaren som satt där för att han vaktade hunden åt mig.Det kändes helt OK. Han såg glad och tacksam ut och fick pengar får något han gjorde. Men annars lägger jag inte pengar i pappersmuggarna. Sverige lämnar bistånd till fattiga folk och länder. Det måste väl gå att destinera pengar till speciella grupper i tiggarnas hemländer för att hjälpa på plats så dom inte behöver utsättas för att sitta mitt i vintern och halvvägs frysa ihjäl hos oss. Om inte staten kan - kanske hjälporganisationerna i Sverige kan rikta sina insatser till presumtiva tiggare.

Lovisa hade möte i Stockholm och mormor hämtade båda minsta barnbarnen. Innan bunkrade jag olika nyttiga/onyttiga varor till mellanmål. Billys Pan Pizza, vindruvor, gröna äpplen, drickyougurt och nyponsoppa. Hem till oss och barnen ville spela poker och femkort med tandpetare som vinst. Dante (med ett oerhört vinstbehov) försökte få storebror att gå med på att han skulle få fuska nu när vi var hemma hos mormor men Loke 9 år var orubblig. Inget fusk. Mormor var bisittare till Dante och spelet började. Dante köper och samlar på samma nummer och höga kort. Snabbt vann han första matchen. Den som får 10 tandpetare vinner. Ok en gång till och han vann igen. Lyckan var fullständig. Tänk att vinna utan att fuska. Nu tyckte mormor att det var Lokes tur att vinna och så blev det också, fortfarande utan fusk. Då fick vi se prov på behärskning av en fyraåring. Jättesvårt att inte få vinna för tredje gången och han såg ut  som om världen hade gått under men tyst gick han in i ett eget rum och bearbetade förlusten. Det kan tyckas oviktigt men är nog jättebra att på ett lugnt sätt lära sig att förlora. Efter en stund kom han ut och var glad som en speleman.