På vår studiecirkel igår talade vi om "tillit som livskraft". Vi stötte och blötte ordet och kollade synonymer och motsatsen - misstro. Roligast var när Inga-Britt pratade med sin telefon. Vi blev imponerade och förtjusta. Jag fnittrade även när jag kom hem över vår förvåning över tekniken. Inga-Britt sa tydligt "tillit" till sin telefon och fick då upp olika synonymer. Häftigt! Men allvarligt - har vi tillit till varandra? Själv kan jag inte utan vidare svara JA på den frågan men jag misstror inte alla heller. Jag tar inte för givet att alla människor är ärliga och uppriktiga. Kanske har det att göra med att jag under många år haft chefsuppdrag i jobbet. Knappast någon vågar vara öppet kritisk mot chefen. Man kan ibland tro - att alla gillar en - när man är chef. Men det är viktigt att "se bakom hörnet". Det behöver inte vara personligt utan har att göra med organisation och system. En överordnad person som har makt och myndighet gäller det att hålla sig väl med. Vi pratade också om att bli sviken. Hur återfår man sin tillit i sådana situationer? Min slutsats efter förmiddagens diskussioner blev att dom som jag har mest tillit till är mina barn.