Efter att ha druckit en liter cocacola light var jag superpigg när jag skulle sova. Hade en pocketbok som jag började läsa och släckte lampan, 23.30 men jättepigg så jag tog fram boken igen. En timmes läsning och sen tänkte jag att jag måste sova men nej. Jag tittade på klockan 03.34 senaste gången. Men himmel vad jag hann tänka och planera. Först tänkte jag på boken jag läste. Absolut inte godkänd av kultureliten. Sen tänkte jag bakåt i tiden. I 25-årsåldern gjorde jag personlig revolt mot kultursnobbar (som jag upplevde det). Det måste vara kvalitet på litteratur, teater och film annars var det ingenting värt. Jag upplevde ett förtryck mot de personer som inte höll måttet. Som läste veckotidningar och "skräplitteratur". Arnes och mitt första gräl handlade om det. Jag tyckte att han nedvärderade personer som inte läste tex nobelpristagare eller över huvud taget inte visste vilka dom var. En av dom första presenterna jag fick av honom var Per Anders Fogelströms Stockholmsserie. Nu ligger jag 35 år senare och funderar. Ska jag skämmas för att jag gärna läser feel-good böcker. Försvar: Jag tycker inte att jag är historielös men efter att ha fått information genom olika dokumentärer vill jag inte läsa om eländet igen. Genom mina kulturella vänner och bekanta kan jag förstå att dom gärna läser berättelser från förr som visar hur besvärligt människors situation var. Jag undrar varför: Vad händer inuti kroppen när man tar del av tidigare svårigheter? Förstår vi då hur bra vi har det idag eller? Efter nattens tankar konstaterar jag att jag gärna läser reslationsromaner eller andra emotionella beskrivningar som kan hjälpa mig att leva mitt liv här och nu.