Läste Bengt Johanssons krönika i EP i torsdags där han funderade över ordet nöjd. Betyder det att man ger upp om man är nöjd och inte strävar efter något bättre? Jag funderar också ganska mycket över nöjd/missnöjd och förnöjsamhet som Simonsson har skrivit om. Hur åldras man utan att känna sig missnöjd? Det är bland annat därför jag startat min blogg för att varje dag fokusera på något positivt och känna mig nöjd över "sakernas tillstånd". Det är fantastiskt att vara pensionär och att själv styra över sin tid. Jag kan sova på morgnarna som jag aldrig kunde förut. Jag kan promenera och motionera på dagtid när det är ljust ute (vintertid) och jag äter när jag är hungrig och inte när det är lunchtid på jobbet. Min slutsats är att det är lätt att vara nöjd så länge du är frisk och rörlig och "nöjdheten" begränsar inte din livshunger och framåtanda. Snarare är det när du är missnöjd som livet "stannar" och ingenting känns viktigt eller roligt längre. Då behöver du kämpa för att hålla näsan ovanför vattenytan. Ta hjälp av din omgivning och försök ha ett rikt socialt liv. Det är mina tankar om förnöjsamhet.