Som tur är har jag släppt tanken på att min blogg alltid skall vara positiv. Nu skriver jag ur hjärtat - och det blir inte alltid positivt. Idag har jag varit och besökt min syster som snart fyller 70 år. Hon har alzheimer och bor sedan september på ett äldreboende. Hon känner igen mig när jag kommer och kramar om sin storasyster. Hon leker med sina gosedjur och har hittills varit på gott humör och svarar alltid att allting är bra. Ibland har hon förklarat hur förbannad hon är på personalen men kan inte tydliggöra vad ilskan består av. Däremot har jag sett hennes underarmar som haft blåmärken och tidigt kom en ung tjej ur personalen och berättade hur dom fått hålla fast min syster med våld för att kunna få av henne kläderna på kvällen för att gå isäng. Hon beskrev det som att min syster var panikslagen och skräcken lyste i ögonen på henne medan personal höll henne med våld. Personalen har också senare berättat för min svåger att dom hade måst vara 4 personer för att orka hålla henne. Som tidigare ansvarig för äldreomsorgen i kommunen kan jag inte annat än kritisera tillvägagångssättet. Det kan aldrig vara god omvårdnad att våldföra sig på en dement kvinna. MEN nu har dom löst problemet!!!! Idag mötte jag en zoombie. Hon hade åldrats 10 år på en vecka. Två nya tabletter som doktorn på omvårdnadsboendet hade ordinerat gjorde att hon var mer "hanterbar" för personalen. Men var har min dementa syster tagit vägen???